Köpte denna boken för ett par veckor sen ... Handlar om en tjej som förlorade sin kille i Tsunamin. Hon själv blev svårt skadad men överlevde. Hennes mångåriga kamp för att kunna fungera normalt igen. Mycket läsvärd.

När jag åkte hem från jobbet idag så kände jag mig lite hängig (förkylning på g??) och ställde in spinningpasset som jag hade bokat in mig på.

Istället har jag gjort en omgång Gi-Knäcke och sen satte jag mig med boken...

Som jag har gråtit ! Även att det är 8 år sen så kan det komma tillbaka så starka minnesbilder av döda och skadade människor, bilder av brunt vatten och där jag ser mig själv som ovanifrån där jag ligger på biltaket och tänker att nu kommer jag dö och mamma och pappa kommer hitta grav-testet och veta att vi väntade barn och nu kommer dom aldrig få uppleva det .. Dödsskräcken och den förlamande rädslan för mer vatten, den känslan kom fram så tydligt när jag läste boken.

Nu klarade jag ju mig, men det river upp hemska minnen från den där dagen.

Det är ändå otroligt befriande på nåt sätt att läsa och ta del av hennes historia, även om det framkallar mycket tårar.

Det är många människor som jag träffade därnere som har passerat i mina tankar ikväll.